När jag känner mig låg, ensam och gråtfärdig önskar jag att Han kunde få mig att bli glad igen. Men det är snarare tvärt om, jag söker tröst hos Honom men istället känner jag mig nästan värre. Det kommer aldrig några värmande ord, som jag längtar.

Skrev till honom förut att allt kändes svart. Fick som svar att det var mitt eget fel.
När jag sen skrev att jag skulle höra av mig när gråten i halsen var borta. Kallade han mig för dramaqueen.
Jag ska åka dit snart, när jag väl är där brukar jag må bättre men det är konstigt hur det kan kännas så jobbigt innan.

I morgon ska han träffa Henne igen. Försökte förklara för honom igår att det känns som det jag gör inte spelar så stor roll för han träffar ju bara henne mer och mer ändå. Det slutade med att han blev jättearg och sa att jag inte ens fick svara på det sista smset han skrev.

Nu får jag nog försöka få i mig lite mat, har bara ätit en dubbelnogat på hela dagen.

Han ville iallafall att jag skulle komma, for what it´s worth

Ibland kan jag inte hjälpa det, men jag känner mig som en trasdocka. Ett stycke som man kan slita och slänga med precis hur man vill. Ett Det utan känslor, inga som man behöver bry sig om iallafall.
Vissa dagar tänker jag inte speciellt mycket på det, men andra dagar så äter det upp mig helt. Både inifrån och utifrån.
Varför säger han att han inte valt henne när han är med henne mest hela tiden?

Det sliter mig i stycken, tillslut är det bara lite ludd kvar på platsen som skulle varit min.