Har så sjukt ont i lungan fortfarande :s

Varit hemma natten som var och är hemma i natt med, får feber så fort jag anstänger mig.
Har gått på alvedon nu i nästan två veckor, inte så jättehälsosamt men vad ska man göra.

Ååh jag är glad, men jag är ledsen. Jag är förvirrad helt enkelt.
Det blir nästan jobbigare på något vis när det har varit bra, för då får man förhoppningen att ett val är nära. Men det vet vi alla, att det är långt bort. Om det ens kommer ske.

Jag försöker att inte tjata, men jag är en tjatröv. Är född som en tjatröv och kommer alltid vara en tjatröv. Skillnaden är att nu har jag något att tjata om, även om jag vet att tjat inte gynnar mig.

Undrar vad de gör nu.

Nej, jag vill inte veta!

Sluta tänka nu!

Bort, bort BORT!

Ensam.
Tidigare idag kändes det skönt att komma hem. Sen började jag sakna Honom. Har pratat lite i telefon idag, fast han varit på pissigt humör har det faktiskt inte gått ut över mig det minsta. Det är verkligen skönt.

Efter ett tag kom tomhetskänslan över mig igen. Hatar den. Det är också en del i min diagnos, det går verkligen upp och ner hela tiden.

Nu är Hon på väg till honom. De bråkar tydligen ganska mycket, men om de nu gör det så förstår jag inte varför man vill träffas.
Skräp är det.

Han skulle ringa mig i morgon, som vanligt. Förstår inte hur han orkar heller, måste vara skitjobbigt. Men han har försatt sig i situationen själv och har ett val. Det har jag med, det vet jag.

Just nu har jag valt honom.

Underbara låt

Känner verkligen för texten, skulle kunnat skrivit den själv. Om jag varit en kreativ själ.

Hela mitt liv, nästan, har jag betett mig på ett visst sätt. Jag har vid vissa tillfällen undrat vad fan det är jag egentligen håller på med, har vetat att det är fel men inte kunnat göra någonting åt det. Allting har alltid varit svart eller vitt. Det är ingenting jag någonsin funderat över, det är bara så det är. Har aldrig tänk på att jag tänker i svart eller vitt förän nu på senare år, när jag flera gånger fått frågan - Varför är allting antingen svart eller vitt för dig?

I mitten på december fick jag en förklaring.
Jag har borderline.

Nu försöker jag tänka mer på hur jag agerar i olika situationer, men det fungerar inte speciellt bra ändå. Blir nästan bara MER frustrerad när jag inte kan hantera situationen eller mitt beteende. Det har förstört så mycket för mig. Hade jag varit "normal" hade situationen jag befinner mig i idag aldrig existerat exempelvis.

Flicka träffar pojke, allt är bra. Flicka stöter bort pojke och gör dåliga grejer, pojke försöker kämpa. Pojke börjar tröttna, flicka blir intresserad igen (det var hon hela tiden men kunde inte riktigt ta in det). Pojke tröttnar, flicka blir "besatt". Pojke är elak, flicka dras dit ännu mer. Flicka gör allt, pojke utnytjar. Flicka börjar tröttna, pojke drar tillbaka. Pojke vet inte vad han vill, flicka blir ännu mer förvirrad i sin redan förvirrade hjärna.

Om jag inte varit som jag är så hade vi antagligen varit tillsammans sedan flera år tillbaka, eller hade iallafall haft ett förållande bakom oss.

Det ska bli så sjukt skönt att börja med DBT:n, få verktygen till att "klara sig". Jag vill verkligen sluta göra "störda" saker, bara leva ett normalt liv.

Jag saknar honom.