Ett konstigt lugn har spridit sig i min kropp, känns som jag inte orkar bry mig längre. Som om jag struntar i om han hör av sig eller inte. Undrar hur länge denna känslan kommer sitta i? I morgon när jag vaknar är den säkert som bortblåst och ångesten sitter stadigt på plats igen.

Läste igenom kommentarerna igen förut.
Var en av er som hade skrivit något i stil med att jag kanske inte vill ha honom ändå om jag väl får honom.
Den tanken har jag själv haft många, många gånger. Det finns inget som säger att inte JAG kommer tröttna och se att vi inte alls passar ihop. Det som gör det så svårt nu är ovissheten om det.

Har försökt säga det till honom också, men jag tror han lider av hybris eller något i den stilen.

Han har sagt någon gång att - Fan blir jag tillsammans med dig kommer jag aldrig bli av med dig.

Jo, då VET man att det inte fungerar och vad är det som säger att JAG inte lämnar DIG?

-Det kommer du aldrig göra, då skulle du gjort det för längesen.

Tur att vissa har höga tankar om sig själva.

SanDiego - Jag kommer inte sluta blogga, fråga är om ni kommer vilja fortsätta läsa när dramatiken är borta? I och för sig är jag en ganska dramatisk person så det lär väl inte hända direkt.... Tror det är en ganska dålig grej, för mig   

Melina - Haha jag är faktiskt ute också, men just nu är jag inne i en period då jag inte tycker det är kul att gå ut och festa. Sen är jag i den åldern då ALLA vänner har familj/barn/sambo/pojkvän vilket leder till att man inte ALLTID kan gå ut heller, för man har ingen att gå ut med. Man tröttnar på att vara femte hjulet som är med på partillställningar till slut också.

Kan förstå om ni fått bilden av mig som hemmasittande datanörd, MEN tro det eller ej, jag har ett liv utanför "detta" också   

På vägen ut till mor och far körde jag alldeles för fort på en isig och snöig väg. Det enda jag tänkte var - Jag skiter i om jag kör av vägen och dör!

Just då får jag sladd på bilen, den kränger över hela vägen och det enda jag kan tänka då är - Fan NEJ jag kan ju inte kvadda bilen!

Sjukt, jag bryr mig mer om bilen än mitt eget liv.

Jag är helt förstörd, helt under isen. Fick en kalldusch som heter duga. Han bad mig dra åt helvete, allt pga 2 sms! Påstod att jag drivit det för långt, att jag skuter honom längre och längre bort. Jag fattade ingenting och när jag ville att han skulle förklara hur han kunde bli så arg för 2 sms blev han bara ännu argare. Sa att han sagt åt mig att inte smsa, men att jag gjorde det ändå.

-DRA ÅT HELVETE! *klick*

Jag ringde upp honom igen, måste ha en förklaring.
Han klickade mig.

Nästan direkt efter ringer han upp, säger med lugnare röst

-Du måste backa, jag blir så trött på dig. Jag hör av mig till dig när jag inte är irriterad längre, jag vet inte när det blir. Hör jag ett ljud från dig kan du dra åt helvete, då är du körd.

Jag fattar verkligen ingenting, tis-tors när jag var där var kanon. Tors och fredag när han ringde, alla de gånger HAN ringde, var bra. Någonting hände igår kväll.

Måste tillägga, för jag förstår att de som läser detta verkligen måste undra om det kanske inte är så att jag är en jobbig jävel. Så är inte fallet. Har pratat med mina vänner om detta flera ggr, och sagt det att jag kanske är knäpp jag kanske är så jobbig som han säger. Men jag frågar inte mer än någon annan, jag är inte mer på än någon annan. Oftas är det faktiskt HAN som hör av sig till mig, som ringer mig. Men såhär har det alltid varit, rätt vad det är så vänder han som en hand och bara blir skitförbannad och säger att jag är såååå jobbig fast jag är precis som jag alltid varit.

Frågade honom om han aldrig mer kommer höra av sig.
-Jo det gör jag alltid, men nu måste jag sluta vara irriterad på dig först. Jag kan inte säga om det blir i morgon eller nästa dag eller ens nästa.

Vad fan är det som händer?? Den ständigt återkommande frågan, men nu fattar jag verkligen ingenting.

Nu ska jag ta min godispåse och ostbågspåse, som jag köpte för jag tänkte att jag kanske skulle åkta till honom, och åka hem till mina föräldrar ett par dagar. Lättare att hålla sig på rätt sida om man har folk omkring sig, här hemma i lägenheten hamnar jag lätt i det svarta det mörka.