Kom precis hem från Honom. Åkte dit i lördags. Det var verkligen jättetrevligt, vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det stora molnet var som vanligt den ständigt pipande mobilen men det var bara att bita ihop. Vi grejade och donade,  tog långa promenader, lagade mat. Allt var nästan normalt. Jag börjar dock känna väldig hopplöshet för att han någonsin kommer lämna henne, men jag får väl ta vara på stunderna jag går.
Dyker det upp något så kommer jag försöka, inte sumpa en chans till. Då kan han få springa hur mycket han vill, detta är hans sista chans också.
Säger jag, kommer aldrig kunna hålla det till det. Stunderna av lycka han ger mig väger upp det mesta.

En sådan underbar helg det varit!
Hur länge kan man sväva på rosa moln?

Säkerligen bara tills i morgon, då ska Han träffa Henne igen.