WHO ARE YOU TO LOOK DOWN
AT WHAT I BELIEVE?
I'M ON TO YOUR THINKING
AND HOW YOU DECEIVE

WELL, YOU CAN'T ABUSE ME
I WON'T STAND NO MORE
YES, I KNOW THE REASONS
YES, I KNOW THE SCORE

HOW I TRIED TO PLEASE YOU
LIVE THE WAY YOU SAID
DO THE THINGS THAT YOU DO
LIKE THE LIVING DEAD
THEN THE TRUTH IT HIT ME
GOT ME OFF MY KNEES

IT'S MY LIFE I'M LIVING
I'LL LIVE AS I PLEASE

Kanske, men bara kanske att jag börjar tröttna.
Struntade i att åka dit idag, jag kände helt enkelt inte för det. DET är framsteg vill jag lova, tidigare har jag bara kastat mig iväg även om jag haft saker att göra. Bara ställt in allt pga Honom, men inte idag. Jag  känner mig starkare än någonsin, kanske jag kan få tillbaka lite av min självkänsla som varit borta så länge att jag knappt minns vad det är längre.

Kanske, men bara kanske.

En timmes telefonsamtal senare känns allt mycket bättre. Ska nog åka hem till Honom om en liten stund. Vet inte riktigt vad som har hänt, men det senaste är det faktiskt mest Han som har frågat om vi ska träffas.
Kan säga att Fbsmällen fortfarande sitter kvar, men min hjärna är den bästa som finns när det gäller att förtränga.
Funderar dock lite på hur stort utrymmet för förträngda grejer egentligen är. Vill inte alls vara med när det exploderar pga överbelastning.

Blir så trött på mitt humör, hela tiden upp och ner. Man vet knappt från timme till timme hur det är egentligen.

Nu är det som sagt bra, men man vet aldrig.

Det är verkligen konstigt hur små saker kan påverka ens humör.
Ett litet sms kan räcka för att hela dagen ska bli som i ett tomhetens töcken.
Var hos honom igår, åkte hem nu under förmiddagen. Sen fick jag sms som fick mig att verkligen känna mig som tidsfördriv, att man inte duger till mycket.

Antar att det bara är och vänta ut allting.

Lovely, just fucking lovely.

Kom precis hem från Honom. Åkte dit i lördags. Det var verkligen jättetrevligt, vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det stora molnet var som vanligt den ständigt pipande mobilen men det var bara att bita ihop. Vi grejade och donade,  tog långa promenader, lagade mat. Allt var nästan normalt. Jag börjar dock känna väldig hopplöshet för att han någonsin kommer lämna henne, men jag får väl ta vara på stunderna jag går.
Dyker det upp något så kommer jag försöka, inte sumpa en chans till. Då kan han få springa hur mycket han vill, detta är hans sista chans också.
Säger jag, kommer aldrig kunna hålla det till det. Stunderna av lycka han ger mig väger upp det mesta.

En sådan underbar helg det varit!
Hur länge kan man sväva på rosa moln?

Säkerligen bara tills i morgon, då ska Han träffa Henne igen.

Var hos honom igår, vi hade jättetrevligt. Lagade mat och kollade på film. Jag har hållt mig bra det sista och inte frågat så mycket om Henne och Han har inte sagt något heller. Brydde mig inte om hennes tandborste längre, för jag visste vart min ligger någonstans.

MEN sen kommer jag hem, gör min vanliga runda på internet och vad ser jag då?!

JO Han har ändrat sin status på fb till tillsammans och har även lagt ur flera stycken kort på Honom och Henne!
Där rasade min värld samman, blev ännu mera definitivt när han skyltar med det där. :(

Har inte ens orkar fråga honom om det än, vet inte om jag kommer göra det heller. Nu känns det som om jag bara kommer sjunka undan, bort och iväg.

Tänk vad så lite kan göra så mycket..

För en liten stund sedan ringde han, vi pratade nog lite över en timme. Han var på väg hem. Blev sent idag.
Nu var han på bättre humör igen. Förstår inte varför han får sådana utbrott på mig ibland.

Sometimes I wonder what life would be if I wasn´t born